Tankar från ingenstans

Igår ringde jag till min pappas privata mobil. Han svarade med grov finsk brytning och sa:
- Detta är K. Erikssons telefon på företag X. Och eftersom min pappa är en riktigt spexare och en total galning så var jag snabbt med på noterna och började även jag bryta grovt på finska och spexa till det.
- Ja Hej, det här Pekka Heino.
- Uhhhm, här finns ingen Pekka Heino, du har kommit till K. Erikssons telefon på företag X, du måste ha ringt fel.
- Nej nej, (fortfarande med grov finsk brytning) det är ju _jag_ som är Pekka Heino.
- Du måste ha ringt fel, här finns ingen Pekka Heino, det är K. Erikssons telefon.
Då börjar jag tycka att farsgubben är ganska trälig och säger återigen:
- Det är ju JAG som är Pekka Heino!!!
Och då går det upp ett litet ljus, det är inte min pappa i telefonen! Istället har jag suttit och drivit med en stackare och låtsas att jag är Pekka Heino. Jag la snabbt som fan på luren, gapskrattade och skämdes skorna ur gaderoben.

Jag blev såklart tvungen att ringa upp och låtsas vara nån helt annan (utan finsk brytning såklart) och faktiskt fråga efter min pappa och fick då reda på att han var på presskonferens. Vaddå skita i det blå skåpet och glömma toarullen utanför!

Jag kan inte annat än säga som Neville Longbottom: Why is it always me?